kan inte släppa en amerikansk variant för ett antal år sedan som, om jag inte missminner mig, innehöll d'angelo, maxwell och musiq. kontra martin stenmarck, mikael tornving och andreas johnson då alltså. med gästspel av några gånger världens starkaste man. jag vill för allt i världen inte vara utan maxwell men hade kunnat uppdatera med john legend och raheem de vaughn, även om mr legend verkar vara narcissistiskt lagd även på scen. inte för att jag bor i usa och kan, men.
är inte så nere me graffarna att jag lärt mig lagar, regler och codes of conduct, men man kan ju ta sig en funderare när man ser sånt härna på st knuts väg: före
när bästa partypojkarna jonas å oskar spelar skivor å e glada å diggar. t ex kan de spela en apfet remix av wicked game. gänsehaut. i brist på denna kan man lyssna på en annan dänga som reser på håren.
brogatan love them streets sådan tur kan man inte ha var dag, utomordentligt kukigt idag, men ingen glädjekälla för trötta ögon, då får man ta till andra knep. låsa in sig med robert pattinson. obviously.
jag diggar att jag portionerade ut dessa åt mig själv till olika dagar. suga längre på karamellen liksom. man kan tro att man sett världen, men det finns nåt nytt där. zenithgatan dårå